Jaha

Rädslan har ett grepp om mitt inre. Vill släppa tyngden, men den går inte bort. När kommer känslan av det motsatta från rädsla? Vart letar jag? Vågar jag söka svaret? Vågar jag se svaret? För att skydda mitt sårbara inre. Förvisar jag allt vad lycka heter. Vet borde inte, men när vägen har kommit mig till mötes, vågar jag inte gå vidare. Tänk om.. Vågen väger inte längre över. Det har jag sett till. Kommer att stanna där, där jag är. Vägen får gå vidare utan mig. Vägen kommer alltid att gå framåt, men kommer jag någonsin våga gå med? Jag hoppas de. Jag vill, jag kan. Men rädslan är där alltid, alltid som en påminnare om vad som kan hända. Rädslan har mig i sitt grepp. Jag vill våga hoppas. Men att alltid blivit trampad på igen. Gör det svårt att ta mig upp. Kan ligga i kanten och se på när andra går mot lyckan. Och dom faktiskt hittar den. Men jag kommer nog att stanna på halva vägen för att jag inte vågar ta steget till att det kanske, den här gången faktiskt kan funka....

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0