En själv som blottar sitt innersta, från en vrå med tårar.
Den söker sin bekräftelse från din varma kropp.
Gråter gör den som jag, som känner för mycket, frågan gör att själen blir rädd.
Torkan som varit från mina ögona är nu återfuktade. Dessa flödar nu okontrollerat.
Dra sig undan är ett försvar som jag alltid gör. Kanske är ensamheten bäst att inte berhöva känna något?
Att inte bli sårad från det som mina tankar spelar upp som en film för mig.
Men kommer jag någonsin bli lycklig om jag inte vågar släppa taget om det jag tror? Om det jag känner? Att få vara fri och låta mig själv våga. Vill bli överbevisad, vill höra att du är här med mig nu och allt kommer att bli bra. Jag är för känslig, klandra mig ej. Viljan att ge av mig själv är för stor....


Tryggheten vill den bli min?



Ömhet...varm famn...